Berättelse 3
Nedanstående berättelse är skriven av Josefine Kågenäs, hon var endast 16 år när detta inträffade. (Berättelsen har även varit publicerad i bl a tidningen Stroke-Kontakt år 2005.)
Hej pappa
Det jag nu ska tala om har vi aldrig talat om, du och jag. Bara skrapat lite på ytan av det
stora isberget, men aldrig gått in på djupet, så där så det gör ont. Jag känner mig å
ena sidan rädd för att göra det, men å andra sidan sa du till mig att det var bra för
bearbetningens skull, så därför gör jag det.
Allt började den där morgonen den 28 januari 2003. Jag hade hjälpt Fia att träna till ett
matteprov dagen innan och blev därför väldigt irriterad när mamma kom inspringande
vid 6 på morgonen och ropade att jag skulle gå upp. Jag kommer ihåg att jag trodde att
hon ville att jag skulle hjälpa Fia även idag och muttrade därför något halvtjurigt till svar.
Sedan blir allt på något sätt som en tjock dimma. Madde kommer in på mitt rum, halvt liv-
rädd och halvt hysterisk och säger att jag måste gå upp för något har hänt, med dig pappa.
Jag går upp ur sängen och ut ur rummet för att kika in i ditt och mammas sovrum.
Där ligger du. Du ligger och mumlar på ett obegripligt sätt medan mamma pratar med
någon i telefon.
Av hennes livrädda röst att döma och den vägbeskrivning hon ger, till vårt hem, inser
jag att hon måste prata med SOS.
Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, men plötsligt sitter jag vid köksbordet och
försöker inse vad som hänt.
Att du troligtvis fått en stroke.
Att det är mycket viktigt att du kommer in till sjukhuset fort, för annars kan du dö.
Allt är helt hysteriskt, alla springer runt till höger och vänster medan jag försöker
känna någonting. Jag minns att jag tänkte att jag måste reagera; börja gråta
eller vad som helst.
Det gör jag också, men eftersom jag är helt tom på känslor är det liksom ingen riktig
gråt - den bara kommer för att den måste komma, för att ingen ska tro att jag är
hjärtlös.
Sirener hörs utanför. Dörren öppnas och några ambulansmän springer in. Några
minuter eller sekunder senare, det kunde varit timmar, jag hade ingen tidsuppfattning
alls - kommer de ner igen.
Med dig, pappa. Sittandes i någon konstig konstruktion, helt livlös. Du är vaken, men
helt borta i någon annan värld och du mumlar något förvirrat medan du tittar på mig.
Det var första gången jag såg dig så där, pappa. Så där hjälplös. Som ett barn.
Du har förlorat din stolthet och det gör så ont att se att jag äntligen vaknar till och förstår.
Och jag börjar gråta. På riktigt den här gången. Sedan blir allt suddigt igen. Mamma gråter
och upprepar desperat gång på gång igen att hon inte orkar, att hon inte orkar med det
här.
Vi sitter i bilen, i mammas röda Golf, och vår granne Camilla ska skjutsa oss.
Mamma sitter gråtande, skakande bredvid i framsätet och upprepar hysteriskt att
hon inte orkar. Camilla tar hennes hand i sin medan vi åker till Västerås och hör
Christina Aguileras låt "You are beautiful" spelas 100 gånger om.
När jag ser dig igen ligger du på en bår. De har precis varit med dig vid röntgen och du
vänder huvudet mot oss och du gråter. Du tittar förvirrat på oss och du gråter.
Det var första gången jag såg dig gråta, pappa.
Sedan skjutsar de in dig i ett rum. Ett vitt och kalt rum. Du bara ligger där helt ensam
och vi gråter. Camilla försöker få oss, få mig, att gå in och prata med dig men jag blir
bara arg. Förstår du inte hur svårt det är!? Har jag lust att skrika till henne,
men när gråten lugnat sig och jag känner mig tillräckligt stark för att gå fram
så gör jag det. Jag går fram och tar din hand medan jag kämpar med att inte gråta.
Jag ska vara stark för din skull, visa att du inte behöver vara rädd. Du tittar på mig
och mumlar något som jag inte kan förstå. Det hugger till i hjärtat att se dig så där,
hur du ligger där som ett paket som inte kan röra sig eller prata. Du tar min hand i
din vänstra, den enda du kan röra, och ber mig nypa dig på ditt högra ben.
Jag nickar och nyper ett par gånger men du känner ingenting. Du börjar förstå.
Jag börjar gråta för det går bara inte att vara stark längre, det går inte att stå här
medan du inser att du aldrig mer kommer att ha någon känsel i din högra sida.
Då gör du något som jag aldrig kommer att glömma. Du tar min hand i din och du
smeker min kind.
Torkar bort mina tårar fast det borde vara precis tvärtom. Fast ditt liv är förstört
och det aldrig mer kommer att bli detsamma.
Du gråter mycket under den första tiden när vi besöker dig. Du försöker berätta att
du inte orkar med det här, men din mun vill inte lyda dig och allt som kommer ut
är ett mummel som vi försöker tyda.
Och vi, vi sitter där med en spänd klump i halsen, för vi vägrar att gråta inne hos dig.
Du ska ha ditt hopp kvar.
När du kommer hem från sjukhuset och ska lära dig äta med höger hand igen står
jag inte ut.
Jag skjuter alltid omedvetet ett flingpaket mellan oss för att slippa se, för att slippa
se min starka, stolta far kämpa med något så enkelt som att få upp en sked till
munnen.
En bild jag har i mitt huvud berättar för mig vad allt detta inneburit. Det är bilden
av dig när du är ute och går på en stig på de öppna gärdena hemma hos oss.
Hur du kämpar för att orka gå hela vägen och hålla balansen på det ojämna underlaget.
Trots att du egentligen vill ge upp så gör du inte det - du kämpar på.
Trots att du är förlamad så går du. Det är så det är - du dog den där morgonen
den 28 januari. Du dog. Men du började leva igen. Du förlorade känseln i din
högra sida och den kommer du aldrig att få tillbaka.
Men du kämpade dig tillbaka. Från att inte kunna sitta på sängkanten utan att ramla
till att kunna gå, träna på gym och sitta med i styrelsen för strokeföreningen.
För några veckor sedan såg jag dig t.o.m. springa.
Du är min kämpe. Min hjälte. Och jag älskar dig.
Författare: Josefine Kågenäs